29 mars 2011, Uppsala Konsert & Kongress.
Bill Frisell, som fyllde 60 häromveckan, är en av USA:s mest framstående gitarrister. Ansedd och anlitad, rotad och gränsöverskridande. Som få andra har han utforskat den amerikanska musikens rötter – jazz, blues, folk, western swing, country mm – och utifrån dessa skapat något helt nytt. Hans musik har därför ibland kallats för postamericana.
När jag sitter på Uppsala Konsert & Kongress och översköljs av musiken är postamericana bara ett av de epitet som flyter upp till ytan. Kommarcountry är ett annat; de fyra musikerna på scenen – Bill Frisell, Greg Leisz, Carrie Rodriguez, Viktor Krauss – är alla briljanta solister som här fungerar som en dynamisk och ständigt svängande helhet. Tillsammans skapar de konstmusik av ett helt sällsynt slag.
Det som presenteras är projektet och albumet Disfarmer, en hyllning till den amerikanske porträttfotografen Mike Disfarmer (1884-1959), som under 1940- och -50-talet porträtterade en rad människor i sin hemstad Heber Springs i Arkansas. På skivan Disfarmer har Bill Frisell försökt att skapa musik utifrån hur han tänker sig att Mike Disfarmer tänkte och kände medan han fotograferade alla dessa människor. Han blandar egna låtar med tolkningar av några klassiska country- och blueslåtar.
På konserten projiceras ett bildspel med ett antal av Disfarmers porträtt på två stora tredelade skärmar. Det är fantastiska bilder från hans enkla studio: svartvita och märkligt allvarliga. Män, kvinnor, barn, vuxna. Grupper, familjer, par, ensamma. Nästan alla med det gemensamma draget av något kargt, strävsamt och slitet. Amerikansk arbetarklass i sviterna efter depression och krigsår.
Bilderna och musiken fungerar synnerligen väl var för sig – upplevda tillsammans blir intrycket oerhört starkt, ja smått magiskt. Det erbjuder också en spännande möjlighet att under konsertens gång skifta och laborera med fokus, vilket känns befriande i den stjärnfixerade musikbranschen. Men, det är klart, visst är det stjärnorna vid instrumenten som imponerar mest och oundvikligen drar min uppmärksamhet till sig. Bill Frisell jobbar en del med programmeringar, effekter och små experimentella utflykter, men excellerar framförallt i melodier och snygga rena gitarrljud. Att äntligen få höra Greg Leisz – som är 
en mästare på pedal steel och dobro och har spelat med ”alla” – uppfyller mina högt ställda förväntningar: total kontroll och total känsla. Basisten Viktor Krauss (ja, han är bror med Alison) är den ende av de fyra som har en mer nedtonad roll, men han är den stadiga klippan, ryggraden som håller uppe hela bandet. Violinisten Carrie Rodriguez har fått uppgiften att ersätta Jenny Scheinman på den här turnévändan, en uppgift hon visar sig fylla med råge. Efter duettplattor med Chip Taylor och ett par fina soloalbum, sitter jag och väntar på att hon också ska sjunga. Något hon äntligen får chansen att göra i det första extranumret, då hon tillsammans med bandet ger oss en känsligt bluesig version av Hank Williams I’m so lonesome I could cry.
I övrigt handlar det om instrumentalmusik. Bland standards märks särskilt Arthur Crudups That’s alright mama och Hank Williams I can’t help it (if I’m still in love with you), båda i versioner som får mig att helt glömma att de egentligen borde vara sönderspelade vid det här laget.
Det här är musik som inte bara tolkar de bilder vi ser, den skapar egna berättelser och bilder. Det är fantastisk musik att låta sig omslutas av och vara i. Den för mig bort – och hem. Tiden flyger, och när bandet efter en och en halv timme tackar för sig tror jag inte mina ögon när jag ser på klockan. Efter två extranummer och stående ovationer vandrar jag ut i den kyliga vårkvällen, varm och upplyft inombords. Märker att jag längtar hem till skivan, så jag kan fortsätta vara i den här musiken.
