Fick uppdraget att skriva en reflektion/analys över Mikael Håfströms nya film ”Ritualen” åt Dagen Kultur. Egentligen inte min typ av film, men den gav mig en hel del tankar. Inte minst det bemötande den fått.
Den som säger att Djävulen inte finns går nog inte på bio. För där lever han i bästa välmåga. Ibland bär han horn, ibland Prada. Ibland tar han gestalt av en barfota Peter Stormare i vit kostym, ibland uppträder han som en förförisk Elizabeth Hurley i rött raffset. Ja, mörkrets furste återfinns betydligt oftare i Hollywoods rollistor än hans ständige kombattant Gud Fader. Förmodligen beroende på den klassiska problematiken att det är lättare och mer spännande att skildra ondska än godhet.
De flesta filmrecensenter tror dock inte på Djävulen. Knappast på Gud heller. De verkar inte heller särskilt intresserade av teologi, religiös tro eller religionspsykologi. Annat än som en utsmyckning, en accessoar, något för rollfigurer att diskutera medan den riktiga storyn pågår. Eller som något att bygga konspirationsteorier kring.
Efter att ha sett den svenske regissören Mikael Håfströms nya Hollywoodfilm Ritualen läser jag en mängd recensioner. Filmen handlar om exorcism, djävulsutdrivning. Ett vid det här laget välbekant tema för biopubliken, där William Friedkins Exorcisten från 1973 – med Max von Sydow i rollen som Fader Merrin – tycks ha satt en standard för all framtid. Oavsett om det är i svensk, amerikansk eller brittisk press, blir Ritualen överlag tämligen sågad, främst med hänvisning till att den inte är tillräckligt läskig för att vara skräckfilm. Men också med hänvisningar till genrens klichéer – en del menar att filmen har för många, andra att den har för få (jämfört med till exempel Exorcisten) – och till svaga skådespelarinsatser i några av rollerna.
Nästan ingen reflekterar över filmens frågeställningar om andlighet, tro, tvivel och vetenskap. Någon enstaka recension nämner att den tar upp frågan om inte psykiatri är mer på sin plats än böner, vigvatten och krucifix för att hjälpa dem som tycks ”hemsökta”. Alla skribenter verkar redan från början ta för givet att detta med Djävulen bara är en myt, en saga, och att berättelser om demonutdrivning därmed är fabrikationer eller går att förklara på rationellt vis. Denna utgångspunkt delar de sekulära recensenterna säkert också med stora delar av biopubliken. Därmed återstår att se om ytan, storyn, skapar tillräckligt med spänning, skräck och underhållning.
Jag har egentligen ingen anledning att gå i polemik med deras övertygelse. Men den skapar uppenbarligen blinda fläckar i synfältet i mötet med en historia med en helt annan grundförutsättning. En förutsättning som kan formuleras ungefär såhär: Det finns sådant som är svårt att förklara med våra vanliga referensramar. Det finns också mycket i den här världen som bara kan beskrivas som ondska, såväl uppenbar som mer sofistikerad. Finns det i vår modernt rationella värld någon anledning att tro att denna ondska kan manifestera sig i en konkret, personifierad form? Och finns det i så fall också en personifierad godhet som är starkare än denna ondska? Har man redan avfärdat dessa frågor som ”avklarade” och irrelevanta, då blir det förstås svårt att se Ritualen som annat än ännu en skräckfilm.
Men det säger också något om grundproblemet i det offentliga samtalet om religion idag. Eftersom religion – liksom konst – bara kan förstås ”inifrån”, måste det finnas en vilja till förståelse för dess grundförutsättningar om den meningsfullt ska kunna diskuteras. (Sedan är man förstås fri att i sitt eget liv förkasta eller bejaka dessa.)
I ”Ritualen” möter vi den katolske prästkandidaten Michael Kovak från Chicago, spelad av Colin O’Donoghue, som tappat tron och därför vill avsluta sina studier. En av hans lärare övertalar honom att istället åka till Vatikanen i Rom för en kurs i exorcism. Kanske ser han i Michaels skepticism en tillgång i mötet med det till synes övernaturliga.
På kursen intar han en öppet ifrågasättande attityd, och läraren Fader Xavier (Ciarán Hinds) ber honom uppsöka Fader Lucas, en erfaren exorcist. Fader Lucas, spelad av Anthony Hopkins, är en ganska cool och lågmält kaxig typ. Han inbjuder Michael att närvara när han tar emot en 16-årig gravid flicka som tros vara besatt. Michael blir inte övertygad, i hans ögon är det en psykotisk flicka som blivit svårt traumatiserad efter att fadern våldtagit henne: ”Hon behöver en terapeut, inte en exorcist!” Detta blir början till en rad upplevelser där Michael tvingas omvärdera sin syn på världen, sig själv och sin egen historia.
Inte heller jag tycker att Ritualen är en särskilt bra film, men finner den betydligt intressantare än genomsnittet i genren. Visst finns här många klichéer, men vi slipper en del av de mer extrema och uttjatade effekterna. På ett ställe säger också Fader Lucas till Michael: ”Vad väntade du dig, snurrande huvuden och ärtsoppa?” med en ironisk blinkning till Exorcisten.
Det är en klart barnförbjuden film och inget för lättskrämda, men ändå ingen klassisk skräckfilm med syfte bara att skrämma. Här pågår ett överraskande respektfullt samtal om tro och tvivel, om hur vi ska förhålla oss till ondskan och det oförklarliga. Måste vi verkligen kunna förklara allt? En nyckelreplik i filmen är det som Fader Lucas säger till Michael efter deras första möte: ”Det intressanta med skeptiker och ateister är att de alltid efterfrågar bevis. Frågan är vad de skulle göra om de faktiskt fann dem?”
När filmen når sitt slut blir det också uppenbart, det som varje troende vet, att tron inte söker bevis – utan erfarenhet. Att tro är att välja ett tolkningsmönster för den personliga erfarenheten av världen.
