Har i veckans nummer av Sändaren skrivit denna text, där jag funderar kring fenomenet att vi ständigt uppmanas att ”gilla läget”.
Det finns en klassisk seriestripp där en man sitter fast med ena foten i en igenslagen dörr. ”Foten i kläm?” frågar en person som går förbi. Den fastklämde sträcker på sig och säger med ett tillkämpat stort leende: ”Jajamen!!” Idag skulle man nog säga att han gillar läget. För de senaste åren har vi uppmanats att gilla läget av allt ifrån psykologer och coacher till företagsledare och politiker. Alltmedan Tomas Ledin uppfordrande nynnat: ”Man måste gilla läget, gillalalala läget. Ja, man får tänka på nåt annat.”
Från början var ”gilla läget” en militär term, en klok strategi för hur man ska hantera en till synes hopplös situation. Då gäller att först acceptera omständigheterna – och sedan försöka göra det bästa för att förändra den ”omöjliga” situationen. Men i takt med att uttrycket börjat användas i allt fler sammanhang har betydelsen kommit att förskjutas. För många quick fix-profeter tycks ”gilla läget” innebära att man ska ta emot allt som händer – även det uppenbart negativa – som något bra. Som han med foten i kläm. I andra sammanhang, som inom politiken och näringslivet, betyder det ofta att lyda, vara lojal och inte protestera. Inte minst i samband med omorganisationer, neddragningar och utförsäkringar.
Men alltfler tycks nu protestera mot att gilla läget på de sätten. Se bara på människorna i de nordafrikanska länderna, som så uppenbart slutat gilla läget och beslutat sig för att förändra det. Här i väst har den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich tryckt hårt på ”ogilla”-knappen med sin bok Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande (nyss utkommen i pocket). Hon menar att positivt tänkande i grunden är bra, men varnar för att det också kan bli till en tvångströja, något som förnekar och förlamar: ”Hur ska vi kunna förvänta oss att förbättra vår situation utan att ta itu med de faktiska omständigheter vi befinner oss i?” För att kunna välja och agera måste vi också ha ett kritiskt tänkande. I boken granskar hon den verklighetsfrämmande positivism som ledde till en global finanskris. Hon berättar också hur hon av läges-gillare uppmanades att ta emot sin bröstcancer ”som en gåva”, och hur fel det rådet tog.
I ett kapitel går Ehrenreich hårt åt den ”positiva teologi” som kommit att prägla flera amerikanska kändispredikanter och megakyrkor, där tro mäts i framgång och hälsa. Hon konstaterar att budskapet inte skiljer sig nämnvärt från det sekulära positiva tänkandet om att du kan få allt du vill – bara du tror, det vill säga: tänker positivt. Den cyniska baksidan är också densamma, oavsett om ”gilla läget”-mentaliteten kläs i religiösa termer: Det är ditt eget fel om det inte går bra för dig i livet.
I Frankrike såldes diplomaten Stéphane Hessels lilla skrift Indignez-vous! (fritt översatt ”Bli upprörda!”) i närmare en miljon exemplar på bara tre månader i höstas. En svensk översättning lär vara på gång. I den uppmanas vi att sluta gilla läget och börja engagera oss mot nedskärningar i välfärden och försämrade mänskliga rättigheter. I Sverige har boken lyfts fram och hyllats av skribenter som Bodil Malmsten och Göran Greider. Malmsten skriver i Dagens Nyheter att ”likgiltigheten, frånvaron av vrede, är ett hot lika stort som det hot vi borde vredgas över”.
Att försöka se positivt på tillvaron, trivas med sig själv och erkänna de spår som åren sätter i våra kroppar är både sunt och viktigt. Vi behöver lära oss att acceptera både läget och oss själva – där har självhjälps-psykologerna en viktig poäng. Men om det innebär att vi lägger locket på för det som vi faktiskt vill förändra och det som verkligen bör förändras, då blir det fel. Detta gäller både på ett samhälleligt och ett personligt plan. För som komikern John Cleese brukar säga: ”Man behöver inte vara Dalai Lama för att tala om för människor att livet handlar om förändring.”
Kanske är det ökande intresset för KBT (kognitiv beteendeterapi) ett tecken på att vi faktiskt inser det och nu börjar återerövra innebörden av att gilla läget. För KBT fokuserar på förändring. Idag behandlas inte bara ångest och depression framgångsrikt med denna behandlingsform, utan även sådant som ätstörningar, stress och relationsproblem. KBT utgår från att förändring är möjlig, men att vi först måste acceptera oss själva och de problem vi har.
Ett annat sådant positivt exempel är den så kallade Recovery-rörelsen (där bland annat AA ingår) som hjälpt och hjälper många människor till en ny start i livet med sitt tolvstegsprogram. Rörelsen hjälper idag inte bara missbrukare utan också människor med andra svårigheter. Som en del i programmet ingår att stava på den insiktsfulla ”Sinnesrobönen”, som i all sin enkelhet faktiskt sammanfattar den ursprungliga gilla-läget-strategin:
”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
– och förstånd att inse skillnaden.”
