När skrattkramperna lagt sig efter att jag bevistat teater- och humorgruppen Klungans senaste succéföreställning Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter, försöker jag sammanfatta vad jag sett och hört. Det är inte lätt, då det här gängets bravader inte enkelt låter sig beskrivas. De har närmast uppfunnit en helt egen genre, där västerbottniska skrönor möter intellektuell satir, där dialektal humor möter en utflippad, absurd lek med proportioner och förutsättningar.
Så vi börjar i fakta: Klungan kommer från Umeå och består av Sven Björklund, Mattias Fransson, Olof Wretling och Carl Englén. De har satt upp ett tiotal föreställningar, bland annat Stämning, Jag är en fågel nu och Det är vi som är hemgiften (sändes nyligen i SVT). De ligger också bakom humorprogrammet Mammas nya kille i P3 och SVT-serien Ingen bor i skogen. I Det är vi som är hemgiften (2008) inledde de ett samarbete med koreografen Birgitta Egerbladh. Samarbetet fortsätter i den nya föreställningen – vilket bland annat gör att de olika karaktärernas kroppsspråk nu och då övergår i en dans lika kantigt hämmad som stiliserat intensiv. Därmed kan jag också lägga begrepp som ”visuell” och ”koreograferad” till mina försök att beskriva det de gör.
Se oss flyga… hade premiär på Sagateatern i Umeå, där den spelades hela februari. Sedan en månad på Dansens Hus i Stockholm och en vecka i Umeå igen, denna gång på NorrlandsOperan. I höst väntar nya spelplatser, med start på Kulturens Hus i Luleå i september.
Föreställningen bygger liksom de tidigare på en rad fristående scener, dock färre och längre denna gång. Här finns ett löst familjetema. Mycket utspelar sig i köksmiljö (renskalad och snygg scenografi av Ulla Karlsson), så man skulle kanske kunna sätta etiketten ”diskbänksabsurdism” på det som utspelar sig på scenen. För i botten finns hela tiden en plågsam realism, som sedan tar sig de mest absurda uttryck.
Se oss flyga… handlar om ensamhet, sorg, anpassningsproblem och bristande kommunikation – men kanske framförallt om oförmågan att hantera sitt liv, att ”ta tag” och gå vidare. Än en gång möter vi en rad fumliga, tragiska, misslyckade, ofta ganska självömkande män. Alla gestaltade med en anmärkningsvärd omsorg och kärlek. En del figurer känns igen – som sjukpensionären Lars Stenberg, som här tar oss med till sin fantasivärld, och nycirkusartisten Katla, som får reda på sanningen om sin familj. Här finns också Gossen som beslutat sig för att bli vuxen, men som är rädd för ”ansvarsbiten”. Liksom Lacken, som ger sig på ”släktenforskning” för att finna ut varifrån han fått ”sämsttendenserna”.
Det finns likheter mellan Klungans scenkonst och Roy Anderssons filmskapande: de rör sig båda kring tragiska, tilltufsade människor och humorn är ofta svart. Båda präglas också av ett tydligt klassperspektiv, även om Klungan inte tycks ha Anderssons vilja att göra politik av det.
De skratt Klungan framkallar är aldrig elaka eller hånfulla. Ibland vill de fastna i halsen, men för det mesta bryter de sig loss i befriande gapskratt. Ofta är det igenkänningens och medlidandets skratt. Inte sällan är det också överraskningens skratt, då det som kanske framförallt kännetecknar Klungan är oförutsägbarheten – deras historier kan ta de mest oväntade vändningar.
Klungan väjer inte för livets tragik utan satsar på konfrontation och överdrifter av det svåra och svarta. Det tilltalande med en så utpräglad tragikomik är att den är så mänsklig, så … sann. För det August Strindbergs ”det är synd om människorna”, Leonard Cohens ”there’s a crack in everything” och Paulus ”alla har syndat” har gemensamt är att de uttrycker en erfarenhet av livet och människan vi alla på djupet delar. En svärta, en brustenhet som står i bjärt kontrast till de ljusa och vackra sidor av livet och världen vi försöker hålla fast vid. Ett glapp vi måste våga erkänna och hitta sätt att hantera.
Där kan humorn i sina bästa stunder vara en fantastisk hjälp. I Klungans sällskap kommer skrattet som en befrielse, som nåd och avlösning. Som något som vrider proportionerna rätt.
Bilder: Andreas Nilsson
(Texten har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)
