Har i veckans nummer av Sändaren skrivit en reflektion från Existentiell Filmfestival i Falun, som jag tidigare berättat om här.
Nutidens avideologisering och brist på övergripande berättelser, liksom oviljan att ta ställning och tydligt stå för en viss värdering. Det var några av punkterna när skribenten och programledaren Johanna Koljonen sammanfattade årets existientiella filmfestival i Falun. Hon formulerade två frågor, så viktiga och omfattande att de kunde vara värda varsin egen filmfestival:
”Vem är det som väljer åt oss, när vi själva inte gör medvetna val?” och: ”Vad är det vi berättar när vi tror att vi inte berättar något särskilt?”
Johanna Koljonen var årets speciella ”festivalreflektör” tillsammans med författaren och filosofiprofessorn Lars Gustafsson. Koljonens kvicktänkta analys och stora samtidskunskap blev tillsammans med Gustafssons mångåriga existensgrävande en mycket lyckad kombination. Den snart 75-årige författaren påpekade, med glimten i ögat, för festivalgeneralen Tomas Axelson: ”Jag har trots allt skrivet ett tjugotal romaner om att inte veta vem man är!”
Lars Gustafsson citerade Gunnar Ekelöf: ”i verkligheten är du ingen” – och återkom flera gånger under festivalen till att människan är en process, ”en oavbruten förändring” och att vår identitet skapas i ett pågående samspel med omgivningen. Denna process – där identiteten konstrueras, dekonstrueras och rekonstrueras – blev tydlig i flera av filmerna.
Temat för festivalen i Falun den 13-15 april (den nionde i ordningen) var ”Identitet och utsatthet” och de filmer som visades kunde på olika sätt kopplas till detta tema. Hur formas vår identitet? Vad betyder tillhörigheten – i en grupp, ett sammanhang, ett samhälle – för vår självbild och för andras bild av oss? Vilken roll spelar dessa bilder i utsatta människors överlevnadsstrategier?
Utöver de särskilda festivalreflektörerna fanns bland de medverkande i år regissören Suzanne Osten, religionshistorikern Mattias Gardell, filmkritikern Fredrik Sahlin, skådespelaren och musikern Irma Schultz Keller, författaren Anneli Jordahl, kulturantropologen Michael Kurkiala, utrikeskorrespondenten Alice Petrén och barnläkaren Lars H Gustafsson.
I vår globaliserade värld verkar identitet bli allt viktigare och även orsak till konflikt. Efter två ”postkoloniala” filmer, Jaques Adiards En profet och Claire Denis White material, handlade funderingarna mycket om makt, främlingskap och etnicitet. Mattias Gardell framhöll i samtalet med Fredrik Sahlin och Alice Petrén att kolonisationen skedde med våld och att makten uppehållits med våld. Därmed har man präglat våldet på dem man kuvat, förtryckarna har blivit stilbildande för de förtryckta: i maktidentiteten ingår våldsutövning. Frigörelsen blir därför ofta våldsam.
Är det så att även kyrkan identifierar de svaga med deras svaghet? Det var en av många frågor som följde av Jessica Hausners film Miraklet i Lourdes om den MS-sjuka Christines pilgrimsresa till vallfärdsorten Lourdes. En lågmäld men omskakande film som väckte många tankar kring vår vilja att systematisera mirakler, men också om vår syn på sjukdom och svaghet. Irma Schultz Keller pekade i samtalet med Mikael Kurkiala på hur utsatta de handikappade i filmen är; helt beroende av andra människors hjälp – men också i händerna på andras förväntningar och förhoppningar.
I flera av festivalens filmer mötte vi utsatta barn och tonåringar. Bland annat i Michael Hanekes Det vita bandet, om händelser i en by i Nordtyskland före första världskriget. Efteråt handlade samtalet mellan Lars H Gustafsson och Suzanne Osten mycket om barnuppfostran. Från århundraden av ”svart pedagogik” – med skambeläggning, straff och hot om straff – till dagens betydligt friare fostran och mer jämställda syn på barn. Samtidigt finns idag en vilsenhet hos många föräldrar, en rädsla för att sätta gränser och vara förebilder. Det var denna vilsenhet Johanna Koljonen anknöt till när hon formulerade sina slutfrågor.
Det som utmärker Existentiell Filmfestival är goda samtal och kreativa möten. Ett antal medverkande gör personliga reflektioner kring filmerna, sedan släpps deltagarna in i samtalet. En form som fungerar mycket väl på den trivsamt intima festivalen.
Existentiell Filmfestival arrangeras av Högskolan Dalarna, Studieförbundet Bilda, Sigtunastiftelsen, Film i Dalarna och Filmcentrum.
