Idag meddelas att årets Polarpris går till Patti Smith och Kronos Quartet. Båda känns som värdiga vinnare, men det är Patti Smith som betytt mest för mig personligen. Tror jag har alla hennes skivor, och läste i vintras hennes magnifika självbiografi Just kids.
Polar-juryns motivering lyder: ”Genom att ägna sitt liv åt konst i alla former har Patti Smith visat hur mycket rock’n’roll det finns i poesin och hur mycket poesi det finns i rock’n’roll. Patti Smith är en Rimbaud med Marshall-förstärkare. Hon har ändrat sättet en hel generation ser ut, tänker och drömmer. Med hennes unika artistsjäl bevisar Patti Smith gång på gång att folket har makten.”
Jag såg henne och hennes band på Cirkus för några år sedan, och det var en smått fantastisk konsert, inte för att den var spektakulär, utan för den oerhörda pondus Patti Smith utstrålade. Trygg i sig själv och sina erfarenheter behövde hon inte längre bevisa något, bara öppna sitt hjärta och ge sig hän åt konsten och kommunikationen. Det var en dynamisk konsert, där allt från viskningen till vrålet fick plats.
Hittade min recension i Trots Allt av Patti Smith-samlingen Land från 2002, där jag försökte ringa in lite av artisten Smith. Här kommer ett utdrag:
”Det finns idag en hel del kvinnor inom rockmusiken. De senaste årens tjejer-med-gitarr-våg har rättat till en del av snedfördelningen inom den singer/songwriter-värld som så länge varit männens reservat. Här är för det mesta ’vackert’ det viktigaste sökordet. Joni Mitchell hyllas som själva urmodern, som den stora inspirationskällan och föregångaren.
Men det finns idag också en helt annan typ av tjej med gitarr, inom hårdrocken men framför allt inom den alternativa (vad nu det är?) rockmusiken. Här handlar det inte så mycket om vackert som om kraft och utlevelse – de två komponter som alltid varit två av rockens grundelement.
Även om hennes namn inte nämns med samma respektfulla vördnad som Mitchells, så har Patti Smith spelat samma viktiga roll för den alternativa rockens kvinnor. Hennes debutskiva Horses, producerad av John Cale, kom redan 1975, och räknas av en del som den första riktiga punkskivan. Vilket framför allt handlade om attityden, om att hon bröt med alla konventioner kring hur kvinnor i musikbranschen skulle vara och bete sig. Musikaliskt handlade det om ganska enkel gitarrock – dock med en konstnärlig dimension. I texterna fanns en tydlig poetisk kvalitet. (Hon gav ut diktböcker redan innan hon gav ut skivor.) Jämförelser med Dylan känns högst relevanta.
Allt det där upptäckte jag själv långt senare. När Patti Smith dök upp i rockvärlden var jag frikyrklig tonåring, och även om jag gillade att det började komma fram rocktjejer så överskred hon definitivt mina dåvarande gränser. Så skulle inte en sångerska se ut eller uppföra sig. (The Runaways var ungefär så långt min feministiska förståelse sträckte sig på den tiden.)
Jag minns att jag i slutet av 70-talet såg Patti Smith Group i en direktsänd ’nattrock’ från Tyskland, och högst motvilligt tvingades konstatera att det bitvis var stor rockmusik. Då hade hon erövrat mångas rockhjärtan med låten Because the night som hon skrev ihop med Bruce Springsteen till skivan Easter (1978).
Allt det där kommer tillbaka till mig när jag hör den nyutgivna, alldeles strålande samlingsskivan Land (dubbel-CD) – och småleende skäms jag återigen för min tonåriga brist på kvalitetskänsla. För det som så småningom gick upp för mig blir så uppenbart under den här odyseen genom hennes karriär:
Patti Smith är en av de riktigt, riktigt stora rockartisterna, en vars namn förtjänar att nämnas bland legender som John Lennon, Bob Dylan, Neil Young och Lou Reed. Skillnaden mot dessa manliga kollegor är att hon aldrig tappat i angelägenhetsgrad med åren, aldrig blivit trött och visionslös, aldrig politiskt konservativ eller cynisk. Kanske för att hon haft vett att under långa perioder hålla sig borta från rockbranschen då hon tyckt sig inte haft något att tillföra.”
Videon till Patti Smiths tolkning av Nirvanas ”Smells like teen spirits” från hennes album ”Twelve” från 2007.
