Äta bör man annars dör man. Så lyder det gamla talesättet. Svårt att ha invändningar emot. Detsamma gäller fortsättningen: Äter gör man, ändå dör man. Men kanske skulle det finnas ett uppdaterat tillägg om att man också kan dö på grund av att man äter. För mycket tyder på att vi i vårt enorma välstånd faktiskt håller på att äta ihjäl oss – medan miljoner och åter miljoner går hungriga i andra delar av världen.
I ett avsnitt av intervjuprogrammet Skavlan i SVT i vintras berättade kriminologen och författaren Leif GW Persson om hur han och mediamogulen Jan Stenbeck brukade ha rena matorgierna tillsammans; två medelålders rika män ägnade sig åt ett frossande utan dess like. Persson lyckades bryta sitt mat- och alkoholmissbruk och ändra livsföring, men inte Jan Stenbeck, som avled i augusti 2002. Av allt att döma åt och drack han ihjäl sig. Ett tragiskt extremexempel, visst. Men sanningen är att vi i den rika västvärlden idag generellt sett äter alldeles för mycket – och fel typ av mat. De mat- och livsstilsrelaterade sjukdomarna ökar. Och därmed dödsfallen.
Frosseri räknades förr till de sju så kallade dödssynderna och behöver inte bara ha med mat att göra; all onödig överflödskonsumtion är att betrakta som frosseri. Så på många sätt gör nog både jag och du oss skyldiga till frosseri.
Men låt oss koncentrera oss på vårt förhållande till mat. För mat tycks bara bli viktigare och viktigare för oss i här i det fjällhöga Nord. Matlagning har gått från att vara ett nödvändigt ont till att bli en upphöjd och hyllad sysselsättning. Induktionshällarna går varma, kylskåpen i rostfritt stål fylls av exklusiva råvaror. Surdegarna jäser i sina glasburkar och balkongernas kryddodlingar grönskar. Köken lyxrenoveras och kockarna har blivit våra nya idoler. Vi har till och med uppfunnit en ny titel: stjärnkock. Exakt vem som får kallas stjärnkock är lite oklart, men i begreppet ligger inte bara att man är duktig – är man en stjärna är man känd också. Och känd blir man kanske framförallt genom tv.
Tv-tablåerna svämmar över av olika matlagningsprogram. De senaste åren har en rad utländska kockar blivit kändisar i de svenska rutorna: bland andra Keith Floyd, Jamie Oliver, Nigella Lawson och Gordon Ramsey. (Hmm, alla fyra är märkligt nog britter – och det brittiska köket är ju inte direkt känt för sin kulinariska mästerlighet …) De svenska tv-kockarna är lika populära: Tina Nordström, Niklas Ekstedt, Leila Lindholm med flera. För att inte tala om alla kändisar som numera lagar mat framför tv-kamerorna, gärna yvigt och underhållande – som skådespelaren Per Morberg och artisten Plura Jonsson.
Denna innevarande vecka i maj 2011 har vi på de största kanalerna bland annat kunnat se Leila bakar, Hell’s kitchen, Hemma hos Jamie, Celebrity masterchef, Vad blir det för mat?, Klocka åtta hos stjärnorna, Landgång Australien – samt repriser av tävlingen Sveriges mästerkock. Dessutom har det lagats mat i varenda morgonsoffe- och magasinprogram. Mat och dryck spelar också en allt större roll i de så kallade ”pratprogrammen”, något vi kunnat se i bland annat Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre och Kattis & Co.
Kokböcker har blivit en gigantisk marknad, det lär komma ut en ny om dagen i vårt land! Bland de utkomna i vår kan nämnas titlar som Skånska smaker, Lax – från vardag till lyx och Sommarkalas – och naturligtvis en rad med böcker från olika stjärnkockar. Till exempel har Jonas Borssén kommit med Grilla som proffsen! och Markus Aujalay med Mina favoriter från Barcelona. Och så var det kändisarna. Deckarförfattaren Camilla Läckberg har kommit ut med Fest, mat & kärlek tillsammans med kocken Christian Hellberg och Per Morberg lär oss grilla i Morberg grillar. OS-medaljören Björn Ferry delar med sig av Ferry food.
Så vad är grejen? Naturligtvis handlar det inte om att vi blir hungrigare och hungrigare. Tvärtom är nog förutsättningen för vårt stora matintresse att vi länge haft alla möjligheter att bli mätta. Vårt födobehov är fyllt till brädden. Det är inte näringsintaget vi söker, utan något annat. Jag tror det handlar om främst två saker.
Att äta tillsammans har i alla tider varit ett viktigt och avspänt sätt att umgås. Att dela mat med någon är ett universellt tecken på samhörighet och vänskap. Någonstans längs vägen via industrialiseringen, rationaliteten och välståndsbyggandet förlorade måltiden sin centrala plats som gemenskaps- och kommunikationstillfälle. Halvfabrikaten och mikrovågsugnarna tog över i köken. Vårt nyvaknade intresse för att laga mat och äta tillsammans är kanske uttryck för en längtan efter något mera ursprungligt, efter förlorad gemenskap och samhörighet.
Men framförallt handlar det nog om att mat är så gott. (För det är det!) När våra behov är tillgodosedda – när vi inte längre är hungriga, fattiga eller frusna – då har vi tid och resurser att satsa på njutning. Vårt ständigt expanderande konsumtionssamhälle bygger till stor del på vår jakt efter njutning, fysisk såväl som mental (= underhållning), och bekvämlighet.
Men kanske finns det en ytterligare nivå i vår fixering vid mat, en dimension till i vår njutningstörst. Vårt samhälle blir alltmer sekulariserat, religionens inflytande allt mindre. Det betyder dock inte att människors andliga längtan och andliga behov blivit mindre, bara att de kanaliserats om. Att vårt samhälle tycks bli alltmer fixerat vid sex och mat, tror jag har med sinnlighet och översinnlighet att göra. I sexualiteten finns möjlighet till en accepterad och ickereligiös upplevelse av transcendens. Att mat är något sinnligt och kan leda till njutningsfyllda smakupplevelser, det vet vi alla. Mat och ätande har kanske inte samma extatiska kvalitéer som sex – men frågan är om det inte ytterst sett är samma gränsöverskridande översinnlighet vi söker i vår desperata jakt på god, godare, godast.
Men lika lite som vi kan utrota vår andliga fattigdom med materiell rikedom, kan vi mätta vår andliga hunger med mat. Men vi lär fortsätta försöka.
– – – – – –
(Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Dagens serie ”På spaning i populärkulturen”.)
