Det finns sådant jag sörjer i mitt musikaliska liv. Som att jag aldrig fått höra The Band live. Eller Little Feat eller Grateful Dead. Efter måndagskvällen på Clarion Hotell i Örebro känns det lite bättre. För Band of Heathens från Austin, Texas, inkarnerar på ett kongenialt sätt dessa tre band – Little Feats svängiga groove, The Bands organiska ”jordighet” och Grateful Deads psykedeliska gitarrjam. Samtidigt är de i allra högsta grad sina alldeles egna och skapar utifrån sina olika influenser en musik som är lika svår att genrebestämma som den är lätt att älska.
Spelningen färgas lika mycket av erfarenhet och pondus som av ödmjuk generositet. Dynamiken mellan det innerligt sköra å ena sidan och det tungt svängiga å andra sidan, gör konserten – för att inte säga varje låt – till en omväxlande resa som tar mig med till ständigt nya platser. Som hos så många band i americana- och sydstatsmusiken är stämsången grädden på moset; det som lyfter och skapar en osviklig känsla av lätthet och värme, oavsett hur tungt det gungar under den.
Framför den stabila rytmsektionen, trummisen John Chipman och basisten Seth Witney, turas Gordy Quist, Ed Jurdi och Colin Brooks om att briljera vid sångmicken och med sina instrument. Alla tre är ypperliga gitarrister, med egna sound och egna uttryck. Brooks spelar dessutom gudomlig lap steel, och Jurdi är lika hemma vid pianot.
Med tanke på att Quist, Jurdi och Brooks från början var soloartister med egna karriärer – singer-songwriters som delade scen på Austin-klubben Momo’s och som till slut slog sina påsar ihop – är kanske inte det mest imponerande att de lyckats behålla sin individualitet, utan att de lyckats underordna sig varandra, samspela och bli ett band i ordets mest grundläggande betydelse. För trots olika låtskrivare och olika leadsångare blir det aldrig spretigt, deras olika nyanser gör bara musiken och soundet större och bättre. (Jämförelsen med The Band blir igen oundviklig.) Jurdi har den lite souligare rösten, Quist den mer countryaktiga och Brooks den med lite mer Texas-edge. Tillsammans utgör de ett ovedersägligt bevis på att helheten är större än delarna tillsammans.
Vet inte om jag ska ägna mig åt fler försök till beskrivningar. Det känns så futtigt när man är överrumplad, överkörd och övertygad. Band of Heathens bjöd på en stor 
musikupplevelse denna kväll. Svindlande gitarrdueller, kakafoniska crescendon – men också innerliga och hjärteknipande sånger om livets och kärlekens irrgångar och snubbeltrådar. Oavsett om de spelade gospelsvängande One more step, sydstatsgungande Medicine man och Jenny was a keeper, Santana-doftande Gravity, storstadssouliga The other Broadway, ödesmättat bluesiga Blood in the water, countryballadiga Gris, Gris Satchel eller gjorde tung bluesrock av Gillian Welchs Look at Miss Ohio, gjorde de det med totalt fokus, stort hjärta och kreativ spelglädje. I min värld blir inte musik mycket bättre än såhär.
